Sannas pappa betydde allt för henne. Så plötsligt dog han, oväntat och alldeles för ung. Åren de går men sorgen lättar inte. Sannas pappa fanns alltid där, både för familjen och för andra. Vid sextio års ålder dog han i sömnen. Sanna tror att pappas kropp och själ var sliten efter all omsorg om andra. - Hade jag lyckats få honom att tänka lite mer på sig själv så hade han kanske inte dött, säger Sanna. Hur kan Sanna lätta på skuldkänslorna som hänger så tungt över henne?Detta är säsongens sista avsnitt av Radiopsykologen, som nu tar ett långt sommaruppehåll. Det är också Lasse Övlings sista samtal som Radiopsykolog - 101 starka samtal har det blivit, varmt tack Lasse!

Sannas pappa betydde allt för henne. Så plötsligt dog han, oväntat och alldeles för ung. Åren de går men sorgen lättar inte. Sannas pappa fanns alltid där, både för familjen och för andra. Vid sextio års ålder dog han i sömnen. Sanna tror att pappas kropp och själ var sliten efter all omsorg om andra. - Hade jag lyckats få honom att tänka lite mer på sig själv så hade han kanske inte dött, säger Sanna. Hur kan Sanna lätta på skuldkänslorna som hänger så tungt över henne? Detta är säsongens sista avsnitt av Radiopsykologen, som nu tar ett långt sommaruppehåll. Det är också Lasse Övlings sista samtal som Radiopsykolog - 101 starka samtal har det blivit, varmt tack Lasse!

Jag saknar min pappa varje dag

Utifrån sett har Nina allt - familj, vänner, hus och karriär. Men inuti är hon djupt olycklig och kraschar, om och om igen. Det kan börja med ett mjölkglas som spills ut. Nina blir först arg, sen kommer utmattningen och hon kan inte gå upp ur sängen på en vecka. - Luften går ur mig och jag orkar inte med varken barnen eller min man. Jag vill bara att alla ska försvinna, berättar Nina. Hon har varit sjukskriven flera gånger och ändå lyckats komma tillbaka till vardagen. Men sen har hon kraschat igen. Hur ska Nina göra för att bryta mönstret?

Utifrån sett har Nina allt - familj, vänner, hus och karriär. Men inuti är hon djupt olycklig och kraschar, om och om igen. Det kan börja med ett mjölkglas som spills ut. Nina blir först arg, sen kommer utmattningen och hon kan inte gå upp ur sängen på en vecka. - Luften går ur mig och jag orkar inte med varken barnen eller min man. Jag vill bara att alla ska försvinna, berättar Nina. Hon har varit sjukskriven flera gånger och ändå lyckats komma tillbaka till vardagen. Men sen har hon kraschat igen. Hur ska Nina göra för att bryta mönstret?

Varför är jag inte lycklig?

Karin tror alltid det värsta. Blir hon det minsta sjuk förbereder hon sig för begravningen. Behöver det vara såhär? Oron har funnits med Karin hela livet. När hon var liten oroade hon sig ständigt för att hennes mamma skulle dö. - Mamma var hypokondriker och talade ofta om att hon skulle dö, berättar Karin. Naturligtvis är jag påverkad av det.

Karin tror alltid det värsta. Blir hon det minsta sjuk förbereder hon sig för begravningen. Behöver det vara såhär? Oron har funnits med Karin hela livet. När hon var liten oroade hon sig ständigt för att hennes mamma skulle dö. - Mamma var hypokondriker och talade ofta om att hon skulle dö, berättar Karin. Naturligtvis är jag påverkad av det.

Jag ser katastrofen i allt

Malin, 47, vill inget hellre än att höra till. Längtan är så stark att hon är beredd att göra allt för sin partner. Det blir kvävande och istället blir hon lämnad gång på gång. Nu har Malin gett upp hoppet om att ha en kärleksrelation som varar.- Det är för jobbigt att knyta an när jag hela tiden tror att det ska ta slut, säger hon.Men varifrån kommer den starka skräcken att bli lämnad?

Malin, 47, vill inget hellre än att höra till. Längtan är så stark att hon är beredd att göra allt för sin partner. Det blir kvävande och istället blir hon lämnad gång på gång. Nu har Malin gett upp hoppet om att ha en kärleksrelation som varar. - Det är för jobbigt att knyta an när jag hela tiden tror att det ska ta slut, säger hon. Men varifrån kommer den starka skräcken att bli lämnad?

Jag är livrädd att bli lämnad

Rune, 23, vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Men istället har han fastnat i ersättningar och utanförskap. Han tycker att ingen lyssnar på honom. - När jag säger att jag vill jobba och slita i samhället så känns det som om de bara skrattar åt mig, berättar Rune. Han har bedömts inte kunna jobba och istället fått plats i en verksamhet där han tjänar femtio kronor om dagen. Nu har Rune precis startat eget och försöker gå sin egen väg. Men hur ska han hålla liv i sin nyvunna självkänsla?

Rune, 23, vill inget hellre än att arbeta och göra rätt för sig. Men istället har han fastnat i ersättningar och utanförskap. Han tycker att ingen lyssnar på honom. - När jag säger att jag vill jobba och slita i samhället så känns det som om de bara skrattar åt mig, berättar Rune. Han har bedömts inte kunna jobba och istället fått plats i en verksamhet där han tjänar femtio kronor om dagen. Nu har Rune precis startat eget och försöker gå sin egen väg. Men hur ska han hålla liv i sin nyvunna självkänsla?

Utskuffad från samhället

När Maria blir arg exploderar hon så att hon skrämmer sin omgivning. Efteråt får hon enorma skuldkänslor. Hur ska hon lära sig kontrollera sin ilska? Maria känner igen ilskan från sin pappa. Hans utbrott var likadana och det gör Maria ledsen när hon tänker på det. - Det var jättejobbigt med pappas ilska och mina barn har fått uppleva samma sak, säger Maria. Kan hon bli den som bryter mönstret?

När Maria blir arg exploderar hon så att hon skrämmer sin omgivning. Efteråt får hon enorma skuldkänslor. Hur ska hon lära sig kontrollera sin ilska? Maria känner igen ilskan från sin pappa. Hans utbrott var likadana och det gör Maria ledsen när hon tänker på det. - Det var jättejobbigt med pappas ilska och mina barn har fått uppleva samma sak, säger Maria. Kan hon bli den som bryter mönstret?

Varför blir jag så rasande arg?

Isabella har inte riktigt kraft att vara mamma, fullt ut. I alla fall inte ensam mamma. Hennes dotter bor just nu hos en släkting, vilket känns som ett stort misslyckande. Isabella har en ADHD-diagnos och ett tidigare beroende. Och så har hon två döttrar. När situationen för Isabella blev övermäktig tog hon det svåra beslutet att lämna yngsta dottern hos en släkting. - Jag är bra på att lyssna och prata med mina döttrar, berättar Isabella. Vi står varandra jättenära. Men mat, tvätt och allt det andra - där faller jag pladask.Nu kämpar Isabella med känslan av att vara en misslyckad förälder. Kan hon och yngsta dottern hitta en väg tillbaka till varandra?

Isabella har inte riktigt kraft att vara mamma, fullt ut. I alla fall inte ensam mamma. Hennes dotter bor just nu hos en släkting, vilket känns som ett stort misslyckande. Isabella har en ADHD-diagnos och ett tidigare beroende. Och så har hon två döttrar. När situationen för Isabella blev övermäktig tog hon det svåra beslutet att lämna yngsta dottern hos en släkting. - Jag är bra på att lyssna och prata med mina döttrar, berättar Isabella. Vi står varandra jättenära. Men mat, tvätt och allt det andra - där faller jag pladask. Nu kämpar Isabella med känslan av att vara en misslyckad förälder. Kan hon och yngsta dottern hitta en väg tillbaka till varandra?

Jag klarar inte av att vara mamma

Erik har svårt att tro att människor vill honom väl. I nära relationer blir han misstänksam och håller tillbaka sig själv och sina känslor. - Mina relationer blir aldrig den innerliga, känslomässiga dialog jag egentligen vill ha, säger Erik, 70 år. Han funderar mycket på vad det beror på att han tidvis mått så dåligt i livet. En frånvarande pappa, en mamma som hade det svårt – kan det vara orsaken? Eller räckte föräldrarnas kärlek helt enkelt inte till åt honom?

Erik har svårt att tro att människor vill honom väl. I nära relationer blir han misstänksam och håller tillbaka sig själv och sina känslor. - Mina relationer blir aldrig den innerliga, känslomässiga dialog jag egentligen vill ha, säger Erik, 70 år. Han funderar mycket på vad det beror på att han tidvis mått så dåligt i livet. En frånvarande pappa, en mamma som hade det svårt – kan det vara orsaken? Eller räckte föräldrarnas kärlek helt enkelt inte till åt honom?

Jag har svårt att känna tillit

Abraham oroar sig. Han har misslyckats med så mycket i livet, så varför skulle han lyckas i framtiden? Känslan av att hamna fel har följt Abraham, 25 år, sen barndomen. Det finns en händelse som han inte kan glömma. Han trivdes inte i gymnasiet och ville byta linje men familjen sa nej.- De tyckte inte det skulle se bra ut. Jag fattar inte hur de kunde tänka mer på fasaden än på mig. Abraham vill lära sig att tro mer på sin egen förmåga. Men hur?

Abraham oroar sig. Han har misslyckats med så mycket i livet, så varför skulle han lyckas i framtiden? Känslan av att hamna fel har följt Abraham, 25 år, sen barndomen. Det finns en händelse som han inte kan glömma. Han trivdes inte i gymnasiet och ville byta linje men familjen sa nej. - De tyckte inte det skulle se bra ut. Jag fattar inte hur de kunde tänka mer på fasaden än på mig. Abraham vill lära sig att tro mer på sin egen förmåga. Men hur?

Jag oroar mig för framtiden

Elvira är känslig, arg och lättprovocerad. Och framförallt - livrädd för att något ska hända sin mamma. De har kontakt flera gånger om dagen. När mamma behöver henne är Elvira beredd att släppa allt. - Det har alltid varit jag och mamma, säger Elvira. Jag är så fäst vid henne och livrädd för att hon ska dö. Nu söker Elvira Lasses hjälp för att kunna släppa lite av sin oro och bena i alla känslor som så lätt tar över.

Elvira är känslig, arg och lättprovocerad. Och framförallt - livrädd för att något ska hända sin mamma. De har kontakt flera gånger om dagen. När mamma behöver henne är Elvira beredd att släppa allt. - Det har alltid varit jag och mamma, säger Elvira. Jag är så fäst vid henne och livrädd för att hon ska dö. Nu söker Elvira Lasses hjälp för att kunna släppa lite av sin oro och bena i alla känslor som så lätt tar över.

Jag är livrädd att förlora min mamma

Radiopsykologen möter lyssnare i terapeutiska samtal.Ansvarig utgivare: Karin Lindblom

Radiopsykologen möter lyssnare i terapeutiska samtal. Ansvarig utgivare: Karin Lindblom

Radiopsykologen

Det är som en ständig oro, berättar Emma, 21. Hon får hjärtklappning, kallsvettas och är fylld av katastroftankar. Det enda som funkar är att sova - och ändå är hon nästan alltid trött. Emma lärde sig tidigt att stänga av sina känslor. Hemma hos henne fanns det i perioder ingen som lagade middag, som frågade hur skolan varit eller som sade godnatt på kvällen. Ofta var hon ensam flera dagar i sträck.  - Jag berättade inte för någon hur jag hade det, säger Emma. Jag ville vara lojal mot mamma. Men det hade sitt pris. Idag övar sig Emma i det lilla. Genom att berätta för sin sambo att hon är ledsen, istället för att stänga in sig och sova. Men hur ska hon orka ta tag i de stora känslorna när redan de små stegen gör henne totalt utmattad?

Det är som en ständig oro, berättar Emma, 21. Hon får hjärtklappning, kallsvettas och är fylld av katastroftankar. Det enda som funkar är att sova - och ändå är hon nästan alltid trött. Emma lärde sig tidigt att stänga av sina känslor. Hemma hos henne fanns det i perioder ingen som lagade middag, som frågade hur skolan varit eller som sade godnatt på kvällen. Ofta var hon ensam flera dagar i sträck. - Jag berättade inte för någon hur jag hade det, säger Emma. Jag ville vara lojal mot mamma. Men det hade sitt pris. Idag övar sig Emma i det lilla. Genom att berätta för sin sambo att hon är ledsen, istället för att stänga in sig och sova. Men hur ska hon orka ta tag i de stora känslorna när redan de små stegen gör henne totalt utmattad?

Jag sover för att slippa känna

- Jag misslyckades med det allra viktigaste, att hjälpa mitt barn att vilja leva, säger Ann-Sofi vars vuxne son tog sitt liv för fem år sen. Sen dess är varje dag präglad av plågsamma tankar. Sonen var 42 år när han gick bort. Han hade haft det besvärligt under lång tid och Ann-Sofie försökte hjälpa honom på bästa sätt. Men hur mycket hon skulle gå lägga sig i och hur mycket hon skulle lämna honom i fred var ett ständigt dilemma. Och nu sitter Ann-Sofi fast i känslan att hon borde ha lyssnat mer på sin oro och gjort mera. Hur ska hon få frid?

- Jag misslyckades med det allra viktigaste, att hjälpa mitt barn att vilja leva, säger Ann-Sofi vars vuxne son tog sitt liv för fem år sen. Sen dess är varje dag präglad av plågsamma tankar. Sonen var 42 år när han gick bort. Han hade haft det besvärligt under lång tid och Ann-Sofie försökte hjälpa honom på bästa sätt. Men hur mycket hon skulle gå lägga sig i och hur mycket hon skulle lämna honom i fred var ett ständigt dilemma. Och nu sitter Ann-Sofi fast i känslan att hon borde ha lyssnat mer på sin oro och gjort mera. Hur ska hon få frid?

Borde jag gjort mer? 

Charlotta, 29, har svårt att släppa kontrollen. Ända sen hon var liten har hon dämpat känslor med mat och annat. Nu vill hon ha hjälp att kunna stanna i sina känslor - både de bra och de dåliga. - Jag har ett extremt kontrollbehov och tycker inte om okända saker, säger Charlotta. Då känner jag att jag måste dämpa det för att hålla känslorna under kontrollerade former. Nu börjar Charlotta inse att hon måste släppa på kontrollen och våga känna efter. För vad har hon egentligen att vara rädd för?

Charlotta, 29, har svårt att släppa kontrollen. Ända sen hon var liten har hon dämpat känslor med mat och annat. Nu vill hon ha hjälp att kunna stanna i sina känslor - både de bra och de dåliga. - Jag har ett extremt kontrollbehov och tycker inte om okända saker, säger Charlotta. Då känner jag att jag måste dämpa det för att hålla känslorna under kontrollerade former. Nu börjar Charlotta inse att hon måste släppa på kontrollen och våga känna efter. För vad har hon egentligen att vara rädd för?

Rädd att känna

När Marcus var nitton förlorade han sin pappa. Sorgen var inget man pratade om i familjen. Marcus bar allt inom sig men nu behöver han prata. Om kärleken, saknaden - och det dåliga samvetet. Samma dag som Marcus tog studenten dog hans pappa i cancer. Strax innan hade han sagt till sin far i telefon att han inte hade tid att prata.   – Vi får ta det i morgon, sa jag. Men då var det för sent, berättar Marcus. Ju äldre Marcus blir desto mer tänker han på sin pappa. På hur lika de var, på gott och ont.  Och på att han aldrig pratat med sin mamma och sina syskon om hur det var, när det hände.  - Pappa finns liksom i min kropp, säger Marcus. Jag kommer inte vidare om jag inte får prata öppet om allt jag bär inom mig.  Men hur ska han närma sig familjen? Går det att öppna de stängda dörrarna?

När Marcus var nitton förlorade han sin pappa. Sorgen var inget man pratade om i familjen. Marcus bar allt inom sig men nu behöver han prata. Om kärleken, saknaden - och det dåliga samvetet. Samma dag som Marcus tog studenten dog hans pappa i cancer. Strax innan hade han sagt till sin far i telefon att han inte hade tid att prata.   – Vi får ta det i morgon, sa jag. Men då var det för sent, berättar Marcus. Ju äldre Marcus blir desto mer tänker han på sin pappa. På hur lika de var, på gott och ont.  Och på att han aldrig pratat med sin mamma och sina syskon om hur det var, när det hände. - Pappa finns liksom i min kropp, säger Marcus. Jag kommer inte vidare om jag inte får prata öppet om allt jag bär inom mig. Men hur ska han närma sig familjen? Går det att öppna de stängda dörrarna?

Pappa och jag

När prestationsångesten slår till blir Matilda, 28, helt paralyserad. Pulsen stiger, hon får svårt att andas. Det enda hon tänker på är att göra bra ifrån sig men istället blir det ofta tvärtom.  - Jag vill så gärna bli omtyckt, berättar Matilda. Det gör att jag alltid måste prestera på topp. Särskilt när någon förväntar sig något av mig, då vill jag inte göra den människan besviken. I familjen fick Matilda alltid höra att hon var för känslig. Hon fick mycket kärlek men var samtidigt osäker på hur mycket hon kunde visa av sig själv innan de andra tröttnade… Nu vill hon bli av med spåren detta satt hos henne. Men hur?

När prestationsångesten slår till blir Matilda, 28, helt paralyserad. Pulsen stiger, hon får svårt att andas. Det enda hon tänker på är att göra bra ifrån sig men istället blir det ofta tvärtom. - Jag vill så gärna bli omtyckt, berättar Matilda. Det gör att jag alltid måste prestera på topp. Särskilt när någon förväntar sig något av mig, då vill jag inte göra den människan besviken. I familjen fick Matilda alltid höra att hon var för känslig. Hon fick mycket kärlek men var samtidigt osäker på hur mycket hon kunde visa av sig själv innan de andra tröttnade… Nu vill hon bli av med spåren detta satt hos henne. Men hur?

Det enda viktiga är att prestera

Louise, 31, är bra på att hålla folk på gott humör. Hon löser andras problem och skapar rolig stämning. Men var tar hon själv vägen? Louise är en känslig person som snabbt känner av stämningar och energier. Samtidigt som hon behöver sortera alla intryck fixar hon ständigt för att alla runtomkring ska må bra. Men det kostar på att vara den där sköna och härliga tjejen. Dels blir hon trött, dels tappar hon bort vem hon själv är bakom den glada ytan. - Som en gråsvart ånga. Så känns det i bröstet när det blir för mycket, säger Louise.

Louise, 31, är bra på att hålla folk på gott humör. Hon löser andras problem och skapar rolig stämning. Men var tar hon själv vägen? Louise är en känslig person som snabbt känner av stämningar och energier. Samtidigt som hon behöver sortera alla intryck fixar hon ständigt för att alla runtomkring ska må bra. Men det kostar på att vara den där sköna och härliga tjejen. Dels blir hon trött, dels tappar hon bort vem hon själv är bakom den glada ytan. - Som en gråsvart ånga. Så känns det i bröstet när det blir för mycket, säger Louise.

Känna lite extra

Therese, 41, växte upp i en familj utan ord. Stumheten har präglat henne hela livet och idag har hon svårt att skapa nära, fungerande relationer som ger kraft. - Utifrån ser allt normalt ut, berättar Therese. Jag är framåt, glad, jobbar heltid och är aldrig sjukskriven. Men så fort jag kommer hem mår jag jättedåligt. Therese har känt av sin ångest ända sen hon var liten och försökt hitta vägar att hålla den borta. Först var det genom mat och hetsätning, men som vuxen har alkohol blivit hennes sätt att dämpa känslorna på. Det är inte hållbart i längden, det vet hon. Men vad ska hon göra istället?Detta är säsongens sista program. Vi tar jullov och återkommer i slutet av januari. Men fram tills dess - lyssna på alla tidigare avsnitt i Sveriges Radio Play.

Therese, 41, växte upp i en familj utan ord. Stumheten har präglat henne hela livet och idag har hon svårt att skapa nära, fungerande relationer som ger kraft. - Utifrån ser allt normalt ut, berättar Therese. Jag är framåt, glad, jobbar heltid och är aldrig sjukskriven. Men så fort jag kommer hem mår jag jättedåligt. Therese har känt av sin ångest ända sen hon var liten och försökt hitta vägar att hålla den borta. Först var det genom mat och hetsätning, men som vuxen har alkohol blivit hennes sätt att dämpa känslorna på. Det är inte hållbart i längden, det vet hon. Men vad ska hon göra istället? Detta är säsongens sista program. Vi tar jullov och återkommer i slutet av januari. Men fram tills dess - lyssna på alla tidigare avsnitt i Sveriges Radio Play.

Så fort jag blir ensam mår jag dåligt 

Alice har svårt att känna glädje i vardagen. Den känns meningslös och tom. Hon både vaknar och somnar fylld av tankar på problem. Ofta känner hon sig ledsen. Varför känns vardagslycka så långt borta?  Alice har haft mycket roligt i livet. Fester, studier, resor, kompisar. Men nu är hon trettio och inget är lika spännande längre. Istället är det mest problem som ska lösas och hon känner sig aldrig riktigt glad och tillfreds. - Jag fastnar ofta i negativa tankar. Vilket stort bolån jag har, vad ska jag hitta på i livet, hur ska det gå för världen? säger Alice. Även som barn oroade sig Alice mycket för framtiden. Men samtidigt var livet roligt eftersom allt var nytt och outforskat.  - Jag har nog växt upp med för höga förväntningar på vad livet ska vara. Vardagslivet är så mycket tommare än jag föreställde mig när jag var yngre, säger Alice.

Alice har svårt att känna glädje i vardagen. Den känns meningslös och tom. Hon både vaknar och somnar fylld av tankar på problem. Ofta känner hon sig ledsen. Varför känns vardagslycka så långt borta? Alice har haft mycket roligt i livet. Fester, studier, resor, kompisar. Men nu är hon trettio och inget är lika spännande längre. Istället är det mest problem som ska lösas och hon känner sig aldrig riktigt glad och tillfreds. - Jag fastnar ofta i negativa tankar. Vilket stort bolån jag har, vad ska jag hitta på i livet, hur ska det gå för världen? säger Alice. Även som barn oroade sig Alice mycket för framtiden. Men samtidigt var livet roligt eftersom allt var nytt och outforskat.  - Jag har nog växt upp med för höga förväntningar på vad livet ska vara. Vardagslivet är så mycket tommare än jag föreställde mig när jag var yngre, säger Alice.

Vardag utan glädje

När Ursula var ung opererade hon sina bröst. Men den förhöjda självkänslan hon hoppades på infann sig aldrig, bara skam. Idag är hon 60 och har fortfarande inte slutat skämmas för vad hon har gjort. Ursula har ett bra liv och är lyckligt gift. Hon vet att brösten bara är yta och att hon borde sluta bry sig om dem. Ändå kan hon inte bli kvitt känslan av skam och gömmer sig i stora kläder för att dölja brösten. - Det känns som att andra dömer mig för att jag har gjort det här, säger Ursula.   I samtalet med Radiopsykologen får Ursula chans att fundera över var skammen egentligen har sina rötter. Och hon hamnar någon helt annanstans än hon först trodde…

När Ursula var ung opererade hon sina bröst. Men den förhöjda självkänslan hon hoppades på infann sig aldrig, bara skam. Idag är hon 60 och har fortfarande inte slutat skämmas för vad hon har gjort. Ursula har ett bra liv och är lyckligt gift. Hon vet att brösten bara är yta och att hon borde sluta bry sig om dem. Ändå kan hon inte bli kvitt känslan av skam och gömmer sig i stora kläder för att dölja brösten. - Det känns som att andra dömer mig för att jag har gjort det här, säger Ursula. I samtalet med Radiopsykologen får Ursula chans att fundera över var skammen egentligen har sina rötter. Och hon hamnar någon helt annanstans än hon först trodde…

Jag skäms för mina bröst

Linda känner obehag när någon kommer för nära. Hon vet faktiskt inte om hon någonsin har haft en nära relation. Hur lär man sig att kliva fram istället för att backa undan? - Det kommer inte naturligt för mig att vara nära någon och att visa djupa sidor av mig själv. Jag blir väldigt obekväm av det, säger Linda. Hon har en känsla av att hon inte är värd närhet eftersom hon tvivlar på att hon har tillräckligt att ge. En mening, som hon ofta fick höra som barn ekar i hennes huvud: du vill bara ha och ha men ger inget tillbaka. Som vuxen har Linda blivit bra på att ha distanserade relationer men känner en allt större sorg över att det aldrig blir mer. Så hur öppnar man sig för närhet?

Linda känner obehag när någon kommer för nära. Hon vet faktiskt inte om hon någonsin har haft en nära relation. Hur lär man sig att kliva fram istället för att backa undan? - Det kommer inte naturligt för mig att vara nära någon och att visa djupa sidor av mig själv. Jag blir väldigt obekväm av det, säger Linda. Hon har en känsla av att hon inte är värd närhet eftersom hon tvivlar på att hon har tillräckligt att ge. En mening, som hon ofta fick höra som barn ekar i hennes huvud: du vill bara ha och ha men ger inget tillbaka. Som vuxen har Linda blivit bra på att ha distanserade relationer men känner en allt större sorg över att det aldrig blir mer. Så hur öppnar man sig för närhet?

Aldrig riktigt nära

Gertrud har svårt att hitta ett lugn. Hon byter jobb och bostad ofta men känner sig ändå inte tillfreds. Är det saknaden efter en pappa, som gick bort alldeles för tidigt, som jagar henne? - Jag kan alltid göra lite bättre, tjäna lite mer pengar, göra något som är lite häftigare, säger Gertrud. Jag njuter aldrig av det jag har. Känslan har blivit värre sedan hennes pappa dog i cancer för åtta år sedan. De hade en nära relation och sorgen är fortfarande stark. - Kanske är jag rädd att nöja mig, som pappa gjorde. Han levde inte sin dröm yrkesmässigt och jag vill inte göra samma misstag som han. Gertrud längtar efter att vara nära sin pappa igen och få visa honom allt hon gjort med sitt liv sedan han dog.- Jag känner mig halv utan pappa. Det känns svårt att han inte fick se mig blir vuxen på riktigt.

Gertrud har svårt att hitta ett lugn. Hon byter jobb och bostad ofta men känner sig ändå inte tillfreds. Är det saknaden efter en pappa, som gick bort alldeles för tidigt, som jagar henne? - Jag kan alltid göra lite bättre, tjäna lite mer pengar, göra något som är lite häftigare, säger Gertrud. Jag njuter aldrig av det jag har. Känslan har blivit värre sedan hennes pappa dog i cancer för åtta år sedan. De hade en nära relation och sorgen är fortfarande stark. - Kanske är jag rädd att nöja mig, som pappa gjorde. Han levde inte sin dröm yrkesmässigt och jag vill inte göra samma misstag som han. Gertrud längtar efter att vara nära sin pappa igen och få visa honom allt hon gjort med sitt liv sedan han dog. - Jag känner mig halv utan pappa. Det känns svårt att han inte fick se mig blir vuxen på riktigt.

Om pappa kunde se mig nu

Amanda, 30, tycker att det här med vänskap är svårt. Hon har själv lätt för att prata och ta plats men blir osäker när hon inte får bekräftelse av den andre. Och några nära vänner har hon inte.  - Jag har ofta fått höra att jag pratar för mycket och borde hålla mig tillbaka, säger Amanda. Det har gjort att jag dragit mig undan i vänskapsrelationer.   Förutom sin pojkvän har Amanda idag nästan inga nära relationer. Hon saknar det, att bara kunna ringa en kompis och fråga om de ska gå ut och äta en kväll. Men hon tycker det är svårt att hitta balansen mellan att själv ta plats och att släppa in andra. Och att visa sina ledsna känslor och inte bara ilskan.

Amanda, 30, tycker att det här med vänskap är svårt. Hon har själv lätt för att prata och ta plats men blir osäker när hon inte får bekräftelse av den andre. Och några nära vänner har hon inte. - Jag har ofta fått höra att jag pratar för mycket och borde hålla mig tillbaka, säger Amanda. Det har gjort att jag dragit mig undan i vänskapsrelationer. Förutom sin pojkvän har Amanda idag nästan inga nära relationer. Hon saknar det, att bara kunna ringa en kompis och fråga om de ska gå ut och äta en kväll. Men hon tycker det är svårt att hitta balansen mellan att själv ta plats och att släppa in andra. Och att visa sina ledsna känslor och inte bara ilskan.

Hur behåller man en vän?

Beatrice var bara 24 år när hon drabbades av en stroke. På bara några timmar ställdes hela tillvaron på ända. Idag försöker hon förstå  hur blir livet nu?  Att drabbas av stroke när man är så ung som Beatrice är ovanligt. Hon hade aldrig kunna föreställa sig att det skulle kunna hända henne, som ju just var på väg att ta sig ut i livet. - När jag fattade vad som hänt så blev jag först helt kall. Jag stängde av alla känslor och höll allt inom mig, berättar Beatrice. Men sen insåg jag att jag måste börja våga känna och då blev det lite för mycket som ville ut.   Nu är hon mitt i sin rehabilitering men det är fortfarande mycket som hon inte klarar av. Hjärnan orkar bara en bråkdel av vad den tidigare orkade. Så hur gör man då, för att hänga med i livet?

Beatrice var bara 24 år när hon drabbades av en stroke. På bara några timmar ställdes hela tillvaron på ända. Idag försöker hon förstå hur blir livet nu? Att drabbas av stroke när man är så ung som Beatrice är ovanligt. Hon hade aldrig kunna föreställa sig att det skulle kunna hända henne, som ju just var på väg att ta sig ut i livet. - När jag fattade vad som hänt så blev jag först helt kall. Jag stängde av alla känslor och höll allt inom mig, berättar Beatrice. Men sen insåg jag att jag måste börja våga känna och då blev det lite för mycket som ville ut. Nu är hon mitt i sin rehabilitering men det är fortfarande mycket som hon inte klarar av. Hjärnan orkar bara en bråkdel av vad den tidigare orkade. Så hur gör man då, för att hänga med i livet?

24 år och stroke

Ninas liv består av starka känslor. Hon beskriver det som en ständig berg-och dalbana där allt som sker går rakt in i hjärtat. Men som ensamstående med två barn skulle hon behöva lite mer balans.  I säsongens sista Radiopsykologen hör du Nina, 35, som ända sen hon var barn fått återkommande depressioner. För ett par år sen fick hon diagnosen ADHD. Idag ganska medveten om sina egna behov men som förälder till två barn som också har ADHD blir vardagen lite för pressad för att också hinna ta hand om sig själv.  - Jag skulle vilja lära mig att inte bli jättearg, jätteledsen eller jätteförhoppningsfull – och sen besviken, säger Nina. Nina vet att om hon lyckas balansera sitt eget humör så klarar hon också bättre av utmaningen att hantera barnens. Men hur ska hon få tid till det?

Ninas liv består av starka känslor. Hon beskriver det som en ständig berg-och dalbana där allt som sker går rakt in i hjärtat. Men som ensamstående med två barn skulle hon behöva lite mer balans. I säsongens sista Radiopsykologen hör du Nina, 35, som ända sen hon var barn fått återkommande depressioner. För ett par år sen fick hon diagnosen ADHD. Idag ganska medveten om sina egna behov men som förälder till två barn som också har ADHD blir vardagen lite för pressad för att också hinna ta hand om sig själv. - Jag skulle vilja lära mig att inte bli jättearg, jätteledsen eller jätteförhoppningsfull – och sen besviken, säger Nina. Nina vet att om hon lyckas balansera sitt eget humör så klarar hon också bättre av utmaningen att hantera barnens. Men hur ska hon få tid till det?

Rakt in i hjärtat

Marie har haft anorexia sen hon var 13 år. Det är nästan halva hennes liv. Hon har försökt bli frisk, om och om igen, men aldrig fått hjälp med de känslor som finns djupast i henne. - Jag vill kunna äta och känna att det faktiskt smakar gott, säger Marie, 30 år. Slippa alla ångesttankar som kommer så fort jag äter. Hon har flera gånger fått hjälp på ätstörningskliniker. Men så fort hon lyckas gå upp i vikt så ökar ångesten. Och när hon kommer hem igen fastnar hon återigen i samma beteende. - Det sitter ju i huvudet, säger Marie. Jag vet hur man gör för att gå upp i vikt, men inte hur jag ska bli av med tankarna och känslorna som finns under allting.

Marie har haft anorexia sen hon var 13 år. Det är nästan halva hennes liv. Hon har försökt bli frisk, om och om igen, men aldrig fått hjälp med de känslor som finns djupast i henne. - Jag vill kunna äta och känna att det faktiskt smakar gott, säger Marie, 30 år. Slippa alla ångesttankar som kommer så fort jag äter. Hon har flera gånger fått hjälp på ätstörningskliniker. Men så fort hon lyckas gå upp i vikt så ökar ångesten. Och när hon kommer hem igen fastnar hon återigen i samma beteende. - Det sitter ju i huvudet, säger Marie. Jag vet hur man gör för att gå upp i vikt, men inte hur jag ska bli av med tankarna och känslorna som finns under allting.

Det sitter i huvudet

När Isak var 9 månader gammal orkade hans mamma inte leva längre. Hon tog sitt liv. Ibland är sorgen extra stark och det känns som om hela livet rämnar. Men hur saknar man någon som man inte ens minns?  Det går perioder utan att han tänker på sin mamma. Men så händer något som gör att alla känslor kommer upp till ytan. T ex när en kärleksrelation tog slut. Det blir som en dubbel sorg.  -Jag har så lätt att känna mig bortvald, övergiven och ensam, säger Isak. Jag vet inte om det är min mamma jag i botten saknar eller om det mer handlar om idén om en mamma.  Men han vet att han ibland vill krypa ihop till en liten boll och bli tröstad och struken över håret. Hur ska Isak kunna läka sitt sår?

När Isak var 9 månader gammal orkade hans mamma inte leva längre. Hon tog sitt liv. Ibland är sorgen extra stark och det känns som om hela livet rämnar. Men hur saknar man någon som man inte ens minns? Det går perioder utan att han tänker på sin mamma. Men så händer något som gör att alla känslor kommer upp till ytan. T ex när en kärleksrelation tog slut. Det blir som en dubbel sorg.  -Jag har så lätt att känna mig bortvald, övergiven och ensam, säger Isak. Jag vet inte om det är min mamma jag i botten saknar eller om det mer handlar om idén om en mamma.  Men han vet att han ibland vill krypa ihop till en liten boll och bli tröstad och struken över håret. Hur ska Isak kunna läka sitt sår?

Ett sår som aldrig läker

Elin, 35, har allt men blir ändå aldrig nöjd. Så fort hon klarat av en sak, så kommer nästa utmaning som hon kastar sig över. Men att stanna upp och uppskatta det hon redan har, det gör hon aldrig. - Jag har alltid känt det som att jag ligger ett steg efter, berättar Elin. Som om jag alltid kommer på andra plats. Elin växte upp med en tvillingsyster, som var en trygghet men också en ständig konkurrent. De hade en mamma som drack och en pappa som var kärleksfull och rättvis, men som dog för ett par år sen. Nu gnager frågan i Elin – hur länge ska hon orka rusa?

Elin, 35, har allt men blir ändå aldrig nöjd. Så fort hon klarat av en sak, så kommer nästa utmaning som hon kastar sig över. Men att stanna upp och uppskatta det hon redan har, det gör hon aldrig. - Jag har alltid känt det som att jag ligger ett steg efter, berättar Elin. Som om jag alltid kommer på andra plats. Elin växte upp med en tvillingsyster, som var en trygghet men också en ständig konkurrent. De hade en mamma som drack och en pappa som var kärleksfull och rättvis, men som dog för ett par år sen. Nu gnager frågan i Elin – hur länge ska hon orka rusa?

Aldrig stanna upp

Gett

Sofie är 43 år och börjar inse att hon förmodligen inte kommer få en familj med egna barn. Nu är hon rädd att behöva leva livet ensam.   Sofie har nyligen separerat från en relation där de försökte få barn utan att lyckas. Hon önskar så att hon ska få ett bra liv även utan barn men har svårt att övertyga sig själv om det. - Det känns väldigt tomt, säger Sofie. Att inte få älska någon villkorslöst och få känna ett band till någon. Nu vill Sofie hitta ett sätt att kunna sörja det som inte blev utan att för den skull tappa hoppet om framtiden.

Sofie är 43 år och börjar inse att hon förmodligen inte kommer få en familj med egna barn. Nu är hon rädd att behöva leva livet ensam. Sofie har nyligen separerat från en relation där de försökte få barn utan att lyckas. Hon önskar så att hon ska få ett bra liv även utan barn men har svårt att övertyga sig själv om det. - Det känns väldigt tomt, säger Sofie. Att inte få älska någon villkorslöst och få känna ett band till någon. Nu vill Sofie hitta ett sätt att kunna sörja det som inte blev utan att för den skull tappa hoppet om framtiden.

Jag har gett upp hoppet om familj och barn

För åtta år sen var Nina med om något som ställde livet på ända. Sen dess har hon kämpat för att få ordning på kaoset. Men hur länge kan man hålla tillbaka starka känslor? - Jag har alltid varit en kämpe, berättar Nina, 49. Jag har kämpat för min bror, min mamma och min pappa. Men nästan aldrig för mig själv.  Nu har krafterna tagit slut. Nina säger att hon känner sig som en spratteldocka, där ingen håller i trådarna. - Egentligen är jag en människa med mycket känslor men jag har blivit mer och mer som ett rakt streck. Jag känner inget längre. Men när jag andas långsamt kommer känslorna tillbaka. Det är både härligt och skrämmande. Hör säsongens första Radiopsykologen, med nya radiopsykologen Lasse Övling!

För åtta år sen var Nina med om något som ställde livet på ända. Sen dess har hon kämpat för att få ordning på kaoset. Men hur länge kan man hålla tillbaka starka känslor? - Jag har alltid varit en kämpe, berättar Nina, 49. Jag har kämpat för min bror, min mamma och min pappa. Men nästan aldrig för mig själv.  Nu har krafterna tagit slut. Nina säger att hon känner sig som en spratteldocka, där ingen håller i trådarna. - Egentligen är jag en människa med mycket känslor men jag har blivit mer och mer som ett rakt streck. Jag känner inget längre. Men när jag andas långsamt kommer känslorna tillbaka. Det är både härligt och skrämmande. Hör säsongens första Radiopsykologen, med nya radiopsykologen Lasse Övling!

Hänga som en spratteldocka

När Annika var 15 år hittade hon sin mamma död, i sängen. Då förändrades hennes liv. Från att ha varit en utagerande tonåring blev hon en som höll det mesta inom sig.  Idag kämpar Annika, 28, med sitt självförtroende. Med att få dagen att gå och vardagen att kännas meningsfull. Hon beskriver sig själv som en blyg person som behöver mycket stöd i livet. - Jag kan inte förstå att jag varit en tonåring som gapade och skrek, snodde cigaretter och pengar, säger hon.    När Annikas mamma dog förlorade hon den person som stod henne närmast. Nu har hon sin syster, som hon delar mycket med. Men sorgen finns där inuti henne, väl gömd. Hur ska hon våga släppa fram den – och med vem?

När Annika var 15 år hittade hon sin mamma död, i sängen. Då förändrades hennes liv. Från att ha varit en utagerande tonåring blev hon en som höll det mesta inom sig. Idag kämpar Annika, 28, med sitt självförtroende. Med att få dagen att gå och vardagen att kännas meningsfull. Hon beskriver sig själv som en blyg person som behöver mycket stöd i livet. - Jag kan inte förstå att jag varit en tonåring som gapade och skrek, snodde cigaretter och pengar, säger hon.   När Annikas mamma dog förlorade hon den person som stod henne närmast. Nu har hon sin syster, som hon delar mycket med. Men sorgen finns där inuti henne, väl gömd. Hur ska hon våga släppa fram den – och med vem?

Jag saknar min mamma 

The best podcasts about ourselves as well as the world through the lense of Science. Specific topics include things about our brain, emotions to biology, physics and more!

Best Episodes on Science, Humans & The World

The best podcast episodes on physical health. Episodes talk about your diet, sleep, exercise and all the things that people do to improve their physical health and live a healthier life. This topic is for everyone, with applications in all of our everyday lives. Add episodes you're interested into your queue below!