En 20-åring dödas av en man och hans tonårssöner på en buss i Kiruna. Kaliber om vad som hände tiden före mordet - och om varningssignalerna som samhället missade.

Bussmordet i Kiruna del 1: Hedern, pojkarna och socialtjänsten

Efter avslöjanden om sexualbrott mot barn inom idrotten har kraven skärpts. Alla som regelbundet jobbar med barn måste visa utdrag ur belastningsregistret. Kaliber granskar en grupp som det inte talas så mycket om: Domarna.

Sexförbrytare inom barnfotbollen del 1: De dömda fotbollsdomarna

Våra pensionspengar ska placeras i linje med klimatmålen. Men AP-fonderna har investerat miljarder i bolag där de fossila utsläppen inte syns om man inte gräver djupare. Bland annat i Kina.

Våra fossila pensionspengar del 2

De statliga AP-fonderna har investerat många miljarder av våra pensionspengar i olje-, gas- och kolföretag, trots att regeringen förra året skärpte lagen med krav om hållbarhet i investeringarna. Hur är det möjligt?

Våra fossila pensionspengar del 1

De senaste åren har Värnamo skakas av uppgörelser mellan kriminella gäng, av sprängningar och skjutningar. Sånt vi ofta förknippar med förortsområdena i storstäderna. Kaliber om varför det sker i Värnamo.

När våldet blev vardag i Värnamo

Polisen har spanat på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnat tusentals samtal. Vid rättegången tiger de misstänkta säljarna. Dessutom försvinner en stor del av bevisningen.

Drottninghögsmålet – knarkåtalet som punkterades. Del 3: Misstaget

Över hundra personer döms för att ha köpt narkotika av ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg. Men när säljarna ska dömas för att ha sålt narkotikan stöter åtalet på problem.

Drottninghögsmålet – knarkåtalet som punkterades. Del 4: Domarna

En bomb sprängs utanför polishuset i Helsingborg i oktober 2017. Polisen letar efter misstänka  och hittar vad det tror är ett narkotikanätverk. En stor utredning inleds, som ska få svidande kritik.

Drottninghögsmålet – knarkåtalet som punkterades. Del 1: Getingboet

Polisen spanar på ett misstänkt narkotikanätverk i Helsingborg och avlyssnar tusentals samtal. Men får problem med en helt avgörande fråga: vem är det egentligen som pratar?

Drottninghögsmålet – knarkåtalet som punkterades. Del 2: Tvivlet

Dumpat batteriavfall och olaglig export. Underkända skyddsrum. Dödsolyckan på statliga LKAB  vi följer upp några av våra tidigare granskningar.

Vad hände sedan? Vi följer upp tidigare granskningar

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.Ansvarig utgivare: Hanna Toll

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen. Ansvarig utgivare: Hanna Toll

Kaliber

Jasmine gifts bort och lämnas i ett land långt hemifrån. Hon är ett av många anmälda fall av tvångsgifte. Kaliber granskar hur det har gått sedan Sverige fick en lag mot äktenskapstvång för fem år sedan.

Tvingad till äktenskap del 1: Jasmine och flyktplanerna

Vi uppmärksammar P4 Sörmlands och P4 Östergötlands granskning av ett familjehem, som bedömts vara olämpligt. De handlar bl a om dömda familjemedlemmar. Trots det placerade flera kommuner barn där.

Det olämpliga familjehemmet

Kaliber handlar om vad amerikanska kemiföretag visste om riskerna med PFAS-kemikalier. I USA har de här föroreningarna fått stor uppmärksamhet i domstolar, media och nyligen även i en biofilm.

PFAS – kemiföretagen visste

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag?   Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceauescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche. -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko. På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag? Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceauescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche. -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko. På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

20 år efter Balkankriget

Vad hände sen?

En man som köper hennes kropp visar sig vara pedofil. Hon gillrar en fälla tillsammans med polisen. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med de som sålt henne. Reportrar: Maria Ridderstedt och Christian Ströberg. Producent: Markus Alfredsson

Kaliber Kroppar till salu 2017-12-04 kl. 10.03

Om livestreamade sexövergrepp på barn  där förövarna sitter vid en datorskärm på var sin sida av jorden. Ett fenomen som bara ökar. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

De dolda sexövergreppen del 1: Mamma sålde mig på internet

Kaliber återvänder till den infekterade frågan om de före detta barnhemsbarnen. Utländska forskare dömer ut den svenska upprättelseprocessen och är rädda för att den ska sprida sig till andra länder.

De svenska barnhemsbarnen - det dubbla sveket del 2

Abdel dog vid utvisningen. Vi granskar polisutredningen.   Och så följer vi upp programmet om Marianne - som nu riskerar böter om sonen inte träffar sin pappa.

Fasthållen till döds del 2 och Marianne i kläm mellan myndigheter

Stimpirater och funny money, en kritiserad friskola och juridik är några av uppföljningarna i Kalibers säsongsavslutning.

Säsongsavslutning: Slarvande asyljurister och en kritiserad skola. Vad hände sedan?

Tanken var världens längsta skidtunnel i naturberg  ett bygge i samarbete med näringslivet. Men när tunneln stod klar hade en infekterad debatt uppstått och kommunen fått gräva mest ur egen ficka.

Skidtunneln som delar Bräcke 

Kaliber granskar butikskedjan JC som satt jeans på flera generationer ungdomar. Från gulddagarna till hur företaget till slut hamnade i ekonomisk kris och räddades genom en företagsrekonstruktion.

Jeanskungen del 1: Räddningen

Kaliber om resenärer som skadats, om förare som känner sig pressade och om resultat från besiktningen som är så bra att myndigheten anat oråd.   Vi berättar om en granskning som P4 Göteborg har gjort.

Kaliber om resenärer som skadats, om förare som känner sig pressade och om resultat från besiktningen som är så bra att myndigheten anat oråd. Vi berättar om en granskning som P4 Göteborg har gjort.

 Resenärer i kläm och föraren som vägrade köra

Försvarsmakten köpte in avelshundar för i snitt över 200 000 kronor styck. Men hur bra var de framavlade hundarna? Tredje delen av fem i den granskande serien Hundfabriken: Blodslinjerna.

Hundfabriken del 3: Blodslinjerna

Vad driver en mamma att sälja övergrepp på sitt eget barn? Vi berättar om vilka de filippinska mammorna är som begår övergrepp på beställning av västerländska män.   Vi berättar också vad som händer på andra sidan jorden när de här brotten avslöjas. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

Vad driver en mamma att sälja övergrepp på sitt eget barn? Vi berättar om vilka de filippinska mammorna är som begår övergrepp på beställning av västerländska män. Vi berättar också vad som händer på andra sidan jorden när de här brotten avslöjas. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

De dolda sexövergreppen del 2: En växande epidemi

Migrationsverket ska se till att lämpliga personer blir biträden åt asylsökande. Men fungerar kontrollerna? Hur kriminellt belastad kan man vara om man ska jobba med juridik på en svensk myndighet?

Juristerna, brotten och den svarta listan

Tre män dömdes till fängelse för att ha sålt kvinnor i Stockholm. Men vilka var de? Kaliber har åkt till Rumänien för leta efter männen bakom en prostitutionshärva.

Kroppar till salu del 2: I hallickarnas spår

Kaliber följer upp granskningen av klädkedjan JC och turerna kring den nya ägaren.

JC-härvan – sista striden

Det säljs pass, körkort, utbildningsintyg och handlingar som behövs för att ta sig in i EU. Kaliber om industrin kring falska handlingar som vuxit i takt med de senaste årens flyktingkriser i Europa.

Identiteter till salu

Kaliber sänder del tre i P1 Dokumentärs serie om bombattentaten i Göteborg. I ett av dåden räcker inte bevisen och de åtalade nazisterna frias i hovrätten. Men fick rätten se alla bevis?

Bombattentaten, säkerhetspolisen och nazisterna

The best podcast episodes on romantic relationships. Episodes talk about the 5 love languages, intimacy, and the taboo topics of sexual desires and infidelity. This topic is a deep dive into the science and complexities that face us in our relationships with others. Add episodes you're interested into your queue below!

OwlTail

[Contains mature themes] He reached out because a year after the discovery of his affair, they aren’t fighting anymore, but they certainly haven’t moved on. Esther guides them towards a more honest conversation, and a revelation about their communication.

Where Should We Begin? with Esther Perel

[Contains mature themes] He reached out because a year after the discovery of his affair, they aren’t fighting anymore, but they certainly haven’t moved on. Esther guides them towards a more honest conversation, and a revelation about their communication.

I've Had Better

 Welcome!  My guest today is Dr. John Gottman, one of the world's leading experts on how to have an amazing relationship.  He and his wife Julie currently operate The Gottman Institute in Seattle, offering numerous resources and training.  Join us for a deep dive into their work!  Dr. Gottman’s findings are largely based on the conclusions he has made over many years of research and observations of couples. He and his team have how to be a master (and avoid being a disaster) at relationship.  Dr. Gottman discusses the following topics:   “The Sound Relationship House” - what is the foundation for a relationship that lasts?  Learn the importance of having high expectations in relationship, and also uncover ways in which what you'd *think* would be good for your relationship is actually counterproductive.  Dr. Gottman identifies Styles of Confronting Conflict:  Volatile, Validating, and Conflict-Avoiding. All of these conflict styles can lead to successful relationships. Learn what to do if you and your partner are mismatched in your conflict style.  Dr. Gottman discusses “bids” we make with our partner as an attempt to connect. Are you a "yes" to your partner's bids? Are they a yes to yours?  “Bids” that fail are often the beginnings of conflict. How do things change if you start paying attention and responding to your partner's bids in a positive way?  Mindfulness is the key to noticing these bids and avoiding conflict.  “Small Things Often” - a reminder to turn toward these bids in the small moments of life.  Dr. Gottman's concept of startup is a way of thinking about what you bring to your interactions with your partner. Do you start in a place that's already positive, and thinking highly of your partner? Or do you start in a place where you are suspecting the worst of your partner?  Build up your emotional bank account with small compliments (deposits).  According to John, there are three phases of any relationship:  Falling in Love (initial), Building Trust (middle), and Cherishing Your Partner (long-term intimacy). What phase are you in? The key to success is using strategies that are appropriate for where you are in your relationship.  The key to more sex is having the freedom to say "no" without being punished for it. If refusing sex can actually have a positive payoff, then it will actually lead to a couple having a more satisfying (and frequent) sex life.  Do you ever wonder how to make a good relationship GREAT? Focus on cherishing your partner.  What if YOU are the only partner who wants to make changes?  Can you make a difference?  Absolutely. Learn how shifts in your approach can have a profound affect on your relationship.  The key to success in a relationship isn't that nothing bad ever happens. It's how well you as a couple learn how to repair after those things occur. John discusses how you can learn to repair, and the positive effects that has on long-term relationships.  Do you know how to decide if you’re in a bad relationship?  When you're with your partner, are you at your best? Or are you veering off towards your worst? Gottman offers this simple guideline for how to know whether to stay or go. Also what to think about BEFORE you decide that you're on the wrong path.   Join us for these topics and more.  Dr. Gottman has practical information that can improve your relationship TODAY!   Links and Resources:  What Makes Love Last: How to Build Trust and Avoid Betrayal by Dr. John Gottman  The Gottman Institute, Seattle   www.gottman.com    www.neilsattin.com/gottman    (visit to download a .pdf of this episode guide along with John Gottman's "Dreams in Conflict" exercise to help couples who seem to have irreconcilable differences. You can also text “PASSION” to 33444 for instructions on how to download the guide. If you download the guide within the first week of this show's airing, you will also qualify for a chance to win a free signed copy of Dr. Gottman’s book "What Makes Love Last".) The Relationship Alive Community on Facebook Amazing intro/outro music provided courtesy of: The Railsplitters - Check them Out! 

Relationship Alive!

Welcome!  My guest today is Dr. John Gottman, one of the world's leading experts on how to have an amazing relationship.  He and his wife Julie currently operate The Gottman Institute in Seattle, offering numerous resources and training.  Join us for a deep dive into their work! Dr. Gottman’s findings are largely based on the conclusions he has made over many years of research and observations of couples. He and his team have how to be a master (and avoid being a disaster) at relationship. Dr. Gottman discusses the following topics: <ul> <li> “The Sound Relationship House” - what is the foundation for a relationship that lasts?</li> <li> Learn the importance of having high expectations in relationship, and also uncover ways in which what you'd *think* would be good for your relationship is actually counterproductive.</li> <li> Dr. Gottman identifies Styles of Confronting Conflict:  Volatile, Validating, and Conflict-Avoiding. All of these conflict styles can lead to successful relationships. Learn what to do if you and your partner are mismatched in your conflict style.</li> <li> Dr. Gottman discusses “bids” we make with our partner as an attempt to connect. Are you a "yes" to your partner's bids? Are they a yes to yours?</li> <li> “Bids” that fail are often the beginnings of conflict. How do things change if you start paying attention and responding to your partner's bids in a positive way?</li> <li> Mindfulness is the key to noticing these bids and avoiding conflict.</li> <li> “Small Things Often” - a reminder to turn toward these bids in the small moments of life.</li> <li> Dr. Gottman's concept of startup is a way of thinking about what you bring to your interactions with your partner. Do you start in a place that's already positive, and thinking highly of your partner? Or do you start in a place where you are suspecting the worst of your partner?</li> <li> Build up your emotional bank account with small compliments (deposits).</li> <li> According to John, there are three phases of any relationship:  Falling in Love (initial), Building Trust (middle), and Cherishing Your Partner (long-term intimacy). What phase are you in? The key to success is using strategies that are appropriate for where you are in your relationship.</li> <li> The key to more sex is having the freedom to say "no" without being punished for it. If refusing sex can actually have a positive payoff, then it will actually lead to a couple having a more satisfying (and frequent) sex life.</li> <li> Do you ever wonder how to make a good relationship GREAT? Focus on cherishing your partner.</li> <li> What if YOU are the only partner who wants to make changes?  Can you make a difference?  Absolutely. Learn how shifts in your approach can have a profound affect on your relationship.</li> <li> The key to success in a relationship isn't that nothing bad ever happens. It's how well you as a couple learn how to repair after those things occur. John discusses how you can learn to repair, and the positive effects that has on long-term relationships.</li> <li> Do you know how to decide if you’re in a bad relationship?  When you're with your partner, are you at your best? Or are you veering off towards your worst? Gottman offers this simple guideline for how to know whether to stay or go. Also what to think about BEFORE you decide that you're on the wrong path.</li> </ul> Join us for these topics and more.  Dr. Gottman has practical information that can improve your relationship TODAY!  Links and Resources: <a href="http://www.amazon.com/What-Makes-Love-Last-Betrayal/dp/1451608489/" rel="noopener nofollow" target="_blank">What Makes Love Last: How to Build Trust and Avoid Betrayal</a> by Dr. John Gottman The Gottman Institute, Seattle <a href="http://www.gottman.com" rel="nofollow" target="_blank"> www.gottman.com</a> <a href="http://www.neilsattin.com/gottman" rel="nofollow" target="_blank">www.neilsattin.com/gottman</a>    (visit to download a .pdf of this episode guide along with John Gottman's "Dreams in Conflict" exercise to help couples who seem to have irreconcilable differences. You can also text “PASSION” to 33444 for instructions on how to download the guide. If you download the guide within the first week of this show's airing, you will also qualify for a chance to win a free signed copy of Dr. Gottman’s book "What Makes Love Last".) The <a href="https://www.facebook.com/groups/RelationshipAliveCommunity/" rel="noopener nofollow" target="_blank">Relationship Alive Community</a> on Facebook Amazing intro/outro music provided courtesy of: <a href="http://www.therailsplitters.com/" rel="noopener nofollow" target="_blank">The Railsplitters - Check them Out! </a>

01: John Gottman - How to Be a Master of Relationship

Best Episodes on Relationships & Love

The best podcast episodes on physical health. Episodes talk about your diet, sleep, exercise and all the things that people do to improve their physical health and live a healthier life. This topic is for everyone, with applications in all of our everyday lives. Add episodes you're interested into your queue below!

In Episode 6, Peter and Dan described how mindset plays a key role in living a long, healthy life, this time they share stories about how they each arrived at their ambitious longevity goals.   In this episode:  Peter talks about Ray Kurzweil’s belief that children born today will have the ability to have an indefinite lifespan.   Dan describes his thoughts on attitude and why the future is something you must work toward.   Peter puts into perspective the amazing times we are living in, citing how the human lifespan has doubled over the last century.   Dan mentions his visit to Human Longevity Inc., for the full story, listen to Episode 21 here.

Exponential Wisdom

In <a href="http://podcast.diamandis.com/2015/08/20/episode-6-how-hli-plans-to-make-100-the-new-60/" rel="noopener nofollow" target="_blank">Episode 6</a>, Peter and Dan described how mindset plays a key role in living a long, healthy life, this time they share stories about how they each arrived at their ambitious longevity goals. In this episode: <ul> <li>Peter talks about Ray Kurzweil’s belief that children born today will have the ability to have an indefinite lifespan.</li> </ul> <ul> <li>Dan describes his thoughts on attitude and why the future is something you must work toward.</li> </ul> <ul> <li>Peter puts into perspective the amazing times we are living in, citing how the human lifespan has doubled over the last century.</li> </ul> <ul> <li>Dan mentions his visit to Human Longevity Inc., for the full story, <a href="http://podcast.diamandis.com/2016/05/01/episode-21-inside-the-future-of-healthcare/" rel="noopener nofollow" target="_blank">listen to Episode 21 here</a>.</li></ul>

Episode 26: Living Long Enough to Live Forever

Nick is regarded as the leading elite sports sleep coach in world sport. A leading industry expert with over 30 years experience in the world of sleep, sleeping habits, and product design and over 15 years dedicated to elite athletes and professional sport. For more information about Nick visit sportsleepcoach.co.uk 

For more information about Mind Set Game connect with us on Facebook @mindsetgamepodcast. For more information about James Roberts (the host of the podcast), visit fitamputee.co.uk

Kaliber

Weekly hand curated podcast episodes for learning